Provocerande inlägg.

http://www.expressen.se/debatt/1.1137930/ligister-skapar-kaos-i-svenska-fororter

Nu kommer säkert många se rött medans dom läser detta.
Länken ovanför är till expressen och handlar om invandrare och förorter.

Jag vill bara säga att det är fan dags att sluta sjåpa sig! Det är ju för fan pinsamt!
Har Svenskar ingen ryggrad? Detta är ju för fan oacceptablet!!
När dom har intervjuat en invandrare som försvara detta kommer han med argumenten:
- Vi är understimulerade, vi behöver fritidsgårdar och dylikt.
Ehm, ni kanske ska sluta bränna ner lokaler och dylikt, samt sluta misshandla personer så som personal på olika komunala ting. Folk blir rädda för er och vågar helt enkelt inte komma i närheten. Det ni håller på med är oursäktligt.
- Vi kräver respekt!
Varför ska ni få respekt? För att ni får kollektiv trafiken avstängd med eran vandalism? Eller för att ni misshandlar jounarlister och andra som kommer i närheten, eller vänta, det MÅSTE vara för att ni ger er på ambulanser som faktiskt kommer för att rädda liv. Ja, ni är verkligen duktiga! (ironin flödar)
- För lite satsas på oss!
Vad förväntar ni er? Jag har inte fått en enda jävla krona på hela sommaren, men jag har då fan inte gått ut till stora vägen och kastat sten på bilar, sprungit omkring med en tändsticksask och lekt rövare bland bostäder och fordon (bondgårdar och sördetröskor). Vet ni varför jag inte har gjort detta? FÖR ATT DET ÄR EN SÄLVKLARHET! Jag tror seriöst inte att bara för att man kommer från ett annat land och bosätter sig i förorten, missar man den moraliska aspeketen. För i så fall är man en farlig individ som inte kan skilja på rätt och fel och behöver special behandling, typ behandlingshem eller rent ut sagt utvisning. För jag personligen vill inte ha människor här som misshandlar, eldar upp, vandaliserar och sätter människor i livsfara när dom känner sig lite orättvist behandlade. Jag menar kom igen, DET ÄR JU FÖR FAN LÖJLIGT!!!
- Vi blir särbehandlade!
ja, genom att dom kommer undan med så mycket mer. Vad fan klagar ni på? hade jag varit en av de som gjort dessa grejjer hade jag kunnat kyssa friheten hej då på ett bra tag. Men när det gäller dom så ska vi förstå, dom är understimulerade.
Och vad har en Svensk som är så jävla mycket mer stimulerande? Bara för att jag är Svensk betyder ju inte det att jag är rik, har mycket leksaker och är populär bland kompisar. Jag kan ju lika gärna vara fattig och mobbad.

Jag säger fy fan, skaffa stake Sverige. Ta in dom på hem eller skicka hem dom till sitt eget paradis då om det är så fruktansvärt här. Och nej, jag drar inte alla över en kam utan jag pratar faktiskt BARA om dom som beter sig som svin här.
Om Sverige fortsätter att fega på detta sätt så kommer folk tröttna.
Jag har nog inte pratat med en enda som faktiskt inte är förbannad över detta.
Om inte regeringen tar tag i detta kommer folket göra det själva, och vad kommer hända då?
Inbördeskrig var ordet.

True Valentin Love.

Okey, detta kommer bli ett skryt inlägg om Valle (Valentin).
Och det har helt enkelt att göra med att han är den sötaste, charmigaste, snyggaste och underbaraste gossen på hela jorden!
Jag har nämligen lärt honom gå fot. Han är knappt ett halvår och kan:
Kom hit.
Sitt.
Ligg.
Tass.
Puss.
Vänta.
Fot.
Nej.
Varsogod.
Var är pappa?
Ta Tula.

Han är extremt duktig och börjar bli så lydig att när man ropar in honom i skogen så kan han nästan vända sig i luften för att springa tillbaka. Jag älskar den hunden så fruktansvärt mycket. Detta är kärlek som jag vet kommer hålla för alltid. Han får mig alltid att le och skratta.
Känner mig som en mor ibland när folk berömmer honom, för att hjärtat sväller över av stolthet.
Sen har vi några som fastnat för honom så mycket att dom vill ha avkomma från honom om vi avlar på honom. Jag slänger upp lite bilder på mitt smultron.
Han är förresten 50 cm i mankhöjd nu.
han är nog det bästa som har hänt Rickie och mig. Vi är en mysig liten familj.

Hahaha.

Jag bara måste säga detta, eftersom jag faktiskt tycker det är komiskt.
Men att be mig växa upp och leva i verkligeheten är som att dunka en lam i ryggen och säga till den att inte vara så lat och arbetsskygg.
-Upp och jobba din late jävel, så farligt kan det ju inte vara. Du ska se att du kommer få spring i benen om du bara försöker.


Jo, sen har jag och min KBT tant pratat mycket om just bordeline som jag har.
Man kan ha bordeline och vara bipolär. Det ena utesluter inte det andra eftersom egentligen är bara en utav dom en sjukdom. Det öpppnade en helt ny värld för mig.
- Bordeline är inte en sjukdom, det är en personlighet.
Barn som far väldigt illa skapar en bordeline för att skydda sig själv. För i ett barns värld är det lättare att leva med bordeline, men när man växer upp så blir det bara svårare och svårare. Så istället för att skaffa dig ett alter ego som schitzofrena gör för att skydda sig, skapade du en bordeline.
I en bordelines värld är det antingen svart eller vitt. Människor passeras antingen till den goda sidan eller till den onda. DET GÅR INTE ATT FÖDAS MED BORDELINE. DET ÄR EN VÄRLD MAN SKAPAR FÖR ATT ÖVERLEVA SOM BARN.

Jag har samtidigt haft så ont av att tro att jag på något sätt är en elak eller ond människa, eftersom det enda jag fått lära om bordeline är att dom är beräknande, elaka, manipulativa och att ingen orkar ha en bordeline i sitt liv för länge.
Men så är det INTE. En bordeline behöver inte alls ha dessa egenskaper.
En bordeline kan lika gärna vara offer som den skrikiga och gapiga.
Den kan vara den mobbade lika gärna som mobbaren.
En bordeline behöver inte vara elak.
Att få veta det öppnade en hel värld för mig. Det är en personlighet jag besitter som jag kan skala av mig, det är inget permanent. Helleluja!

Do not stand by my grave and weep.

Do not stand at my grave and weep,
I am not there, I do not sleep.

I am a thousand winds that blow.
I am the diamond glint on snow.
I am the sunlight on ripened grain.
I am the gentle autumn rain.

When you wake in the morning hush,
I am the swift, uplifting rush
Of quiet birds in circling flight.
I am the soft starlight at night.

Do not stand at my grave and cry.
I am not there, I did not die!


Så, då har det äntligen blivit kvällen för mig här.
Ska snart lägga mig. Fin dikt här över föresten.
Jag har nog världens bästa bror.
Ville bara säga det.
Jag önskar att jag inte kände det som en svaghet att berömma folk till folk eller visa dom hur mycket jag älskar dom.
Jag vågar inte säga det till dig, men jag hoppas att du inser att det inte betyder något mindre av att jag skriver det här.

Beautiful, dirty dirty, rich.

Lets have som fun this bitch is sick
I wanna take a ride on your disco stick.

Hejsan. Ja, det är lite Lady Gaga som kom upp där, och jag råkar faktiskt gilla henne.
Idag känns det mycket bättre. Har varit ute och gått en mil idag och handlat lite.
Hittade 2 ur snygga tröjor på HM som jag inhandlade för 59 spänn. Och då kostade dom det tillsammans. Jag har också köpt ett hårnät. Och om jag inte slösar upp mina pengar jag fick av mamma innan jag åker hem, så ska jag köpa mig ett underbart hårfleur jag har hittat i gbg. När jag berättade det för mamma så suckade hon och sa att jag är född i fel århundrade. Jag håller med.
Jag vill ha underbyst korsett och spetshandskar och fluer.

Jag ska hjälpa till mamma på jobbet i morgon med. WIE!
Sånt är alltid roligt.

Jag saknar Rickie och Valle jätte, jätte mycket!
Nepp, nu ska jag nog hoppa in i duschen.

Bye bye Rickie, bye bye health?

Hej.
Om det är någon som inte orkar läsa ett deperimerande inlägg kan den sluta nu.
Jag skriver heller inte för att fiska kommentarer.

Jag håller på att tappa fotfästet. Jag håller på att förlora både vett och sans.
Jag går hemma och gråter, ylar och är förvirrad. Jag kan ibland glömma av vart jag är, idag glömde jag min adress och jag har ingen aning om ifall någonting har hänt eller om jag drömt det. Det började så, förvirringen har bara blivit värre och det kan ibland kännas som om jag får en tyng nersläppt på huvudet, ingen smärta, men hela min värld hela min syn, ja allt skakar till och jag måste ta mig samman och orientera mig.
Jag känner ibland hur musiken attackerar mig och är farlig. Jag känner samma fara och samma behöv att springa och gömma mig som förr.
Jag känner mig så stressad utifrån att jag glömmer vad det är jag ska dölja.
Att dölja har visst inte varit ett smart drag från min sida heller, eftersom det smyger fram kommentarer om min sjukskrivning och att jag inte drar in några pengar. Som tur är kommer dom inte ifrån Rickie, men jag börjar känna mig som en parasit på honom. Vad andra anser och tycker blir verkligehet för mig i min förvirring.
I torsdags blev det så illa att jag gjorde slut med honom, jag orkar inte känna mig ovälkommen och oduglig. I andra ögon är det visst bara det matriella som gäller, och Rickie försöker övertyga mig om att jag ger honom saker som inte går att köpas för pengar. Men så kommer förvirringen, vem är jag? Vad gör jag här? Varför är jag med dig och förstör ditt liv, får dig fattig? I förvirringen gör jag slut och Rickie blir helt förstörd. Han bönar och ber om att vi ska försöka fixa detta och vi bestämmer oss för att ta en ensam helg med varandra. Vi lämnar bort Valle och försöker fokusera oss på varandra och allt blir plötsligt mjukt och skönt. pressen försvinner och förbandet kring huvudet börjar lätta.
Sen ringer hundvakterna och berättar att Valle har fått i sig råttgift dom hade liggandes i trädgården. Vi far med illfart in till veterinern och han får sprutor och medicin. Och som tur var klarade han sig. Jag blir livrädd, arg besviken och förvirringen kommer. Starkare och starkare. Varför kan inte jag och Rickie få vara?
Är detta ödets sätt att tala om att jag inte är bra nog för honom?
Jag grät hela lördagen. Rickie hindrade mig från att ta livet av mig och jag har inte kunnat sluta gråta sedan dess. Ja, jag ville dö. Allt tryckte på mig så jag fick panik och enda vägen ut i det fria var den vägen.
Jag är helt värdelös och kommer aldrig komma någonstans i livet.
Jag vet inte när jag kommer kunna börja jobba och dra in pengar.
Jag kommer ALLTID att få käma lite hårdare än alla andra för att få respekt och förtroende, fast jag inte har lika mycket styrka att kämpa med som alla andra, och det verkar bara vara jag som tycker det är orättvist.
Just nu går jag steg för steg allt längre ner på den destruktiva spiralen och förstör allt för mig, för det är endast det som folk är säkra på att jag gör. Det är det enda jag inte behöver visa motsatsen i och det är så skönt att sluta kämpa för en sekund.
Just nu krävs det så lite för att jag ska falla över kanten.
Ett glas sprit, en cigg, ett elakt ord och jag faller.
Jag kommer inte ens ha kul i fallet, utan jag kommer att falla falla falla tills det säger duns.

Jag är så ledsen för det blir såhär.

Men det är mest synd om Rickie som får leva med en sjuk människa. Han åker från ett jobb till ett annat och jag kan aldrig förlåta mig själv för det.

Hejsan!

Nu är jag hemma hos Kina och Håkan. Har laddat upp bilder på bilddagboken (prozackitten).
När man hamnar så här sporaliskt vet man inte riktigt vad man ska skriva.
Allt är härligt och bra annars. Djuren mår bra och vi mår bra.
Vardagen funkar bara bra. På dagarna är jag och valle ute mycket. Jag plockar mycket bär och gör mina egna saker på.
Jag och Rickie går dagligen och planerar våran framtid som bara kommer närmare och närmare känns det som.
Längtar så tills vi bara kan vara oberoende och för oss själva. Då vi kan ha resurser till att bara göra egna val. Föresten så ska vi köpa ny säng när jag får pengar från f-kassan. För i den sängen vi har nu går axlarna ur led. Ibland kan vi inte ens ligga och hålla om varandra för axlarna blir så ömma. Då får vi ligga på rygg och somna hand i hand. Känns så där tråkigt anständigt haha. Fast i morse hade vi det faktiskt jätte mysigt. Jag och Valle tassade ner tidigt och medans han var ute och kissade gjorde jag mig en kopp nypon te (som har gått direkt in i mitt hjärta) som jag drack. Sen tassade vi tillbaka till sovrummet som fortfarande luktade melon sedan kvällen före då vi hade tänt melondoftande vax. Sen somnade vi omslingrande men massa täcke och kuddar överallt. Och en Valle som började snarka hypnotiskt.

Denna månaden har jag gjort 5 nya piercingar. Så nu är jag uppe i 11 varav 0 är synliga. Ja, om jag inte bär urringat då, för jag har börjat göra skin dives på bröstet för att göra en glittrande fin chestpiece. Ska tillbaka snart för att göra mer och posera för bilder. Fick ett så fruktansvärt ruskigt bra pris. Det är inte helt fel att göra sig vän med tatuerare och piercare.

Cornflake girl.

God morgon.
Nu sitter jag med en kopp kaffe, lyssnar på Tori Amos Cornflake girl och njuter av solen som letar sig in genom fönstret och känner hur jag känner att idag blir det en bra dag.
Idag ska jag också börja föra matdagbok. För när KBT tanten igår ville koppla in ätstörningsenheten och jag defenitivt sa nej, så kom vi överens om att jag ska föra en ÄRLIG matdagbok och sen ska vi titta på den och ta ett avgörande steg därifrån.
Visst vet jag att jag har gått ner i vikt, och det är något jag planerar att fortsätta, men att jag skulle lida av någon ätstörning är ju bara löjligt.
Jag som inte alls äger självdisiplin. Jag retar mig på att hon sa så, och jag kan inte sluta tänka på det. Men nu ska jag inte tjata mer om det.

Nu ska jag berätta den smaskiga sanningen bakom hur ont det egentligen gör att pierca intimt.
Det gjorde ont, jätte ont. Det var en skärande smärta, eller rättare sagt, det sved någon ohyggligt så jag reste mig i en båge där jag låg och skrek till lite. Men sen var det borta. Inte ens ett svagt dunkande efteråt, ingenting. Och jag har fortfarande inte känt av den. Men den sitter lite snett, men jag hoppas det rättar till sig sedan. Den är säkert bara lite svullen, annars får jag fixa till det. Men jag har bestämt mig, jag ska ta i clitoriskappan också. Bara för att jag är jag.
Jag tror att det var frustrationen av att det alltid kommer något emellan när jag ska tatuera mig som gjorde att jag kände att jag bara MÅSTE göra något nu!

Jag återkommer senare.