åh så deprimerande allt blev. det är så tomt och tyst utan valle.
Jag saknar honom så, han käppar, hans doft, hans blick.
åååh, hans uttrycksfulla blick. så full av kärlek.
jag var/är så stolt över honom! över vilken bra kille han är.
Och jag tar åt mig äran för det. För i över ett år har jag lärt honom allt, umgåtts med honom och motionerat honom.
Han var så bra för mig! Utan valle hade jag nog förmodligen fortfarande haft svårt att känna saker och ting.
Jag önskar det fanns något jag kunde göra, något jag kunde säga för att få ha honom.
För han kan inte ha en bättre ledare än mig! Visst tror jag inte att valles pappa inte sätter hans bästa först, det vet jag att han gör, men jag ENGAGERAR mig i honom.
Sen vi fick valle ha det varit jag som gjort det. Jag som varit ute. Även när jag med fick ett heltidsjobb.
Jag önskar sååå att det fanns ett facit där det står att han kommer att ha hand om honom lika bra som jag skulle gjort.

Jag kommer alltid älska valle, och när jag är redo att gå vidare från han kommer jag kämpa för att lyckas med det. men fan vad ont det gör. han är ju min bebis!

Jag är så jävla trött. men jag får ingen ro, saknaden av valle gör mig nervös.
Jag försöker köra slut på mig själv så jag inte orkar tänka. så när det blivit svalare och mörkare ska jag ge mig ut på en promenad.